När skall vi få en saklig rapportering?

Veckans händelser har varit omtumlande, med både bra och dåliga inslag men som vanligt har man överlevt.

Mona Sahlin gör ingen besviken hon fortsätter oförtrutet i sitt inslagna spår av förljugenhet, man kan bara ha en stilla undran, och det är om våra skandalblaskor håller på något värre än vad som sett dagens ljus, Fru Sahlin har kanske haft en otrohetsaffär, en nyhet som skulle bli grädden på moset.

Ja tiden får utvisa om undertecknad har rätt, annars får Mona lagsöka mig för förtal.

En musiker har gått ur tiden (Olle Ljungström) och då haglar kommentarer och kondoleanser från allsköns olika individer, har själv inte haft det stora intresset för denna individ, men hans bortgång bevakas som en världsnyhet, min stilla undran är varför kan man inte beundra och uppskatta någon när man lever, ordspråket säger att man saknar inte kon förrän båset är tomt, må du vila i frid Olle vem du nu var.

Och nu till veckan höjdpunkt??? kanske bara för mig?, men undertecknad är övertygad om att det berör och irriterar det stora flertalet. När skall vi riksdagen, Regioner/landsting och kommuner börja redovisa på ett sakligt sätt.

Alla är fullt medvetna om att den mesta informationen runt offentliga kostnader finns att tillgå, men den framställs ofta ganska fragmentariskt och gemene man tar sig sällan tid att sammanställa densamma.

När skall de olika kostnader för vad olika samhällsinsatser kostar, rapporteras på ett enkelt sätt, det handlar inte om att ställa olika grupper mot varandra, utan snarare om att alla lätt skall kunna förstå hur och på vilket sätt våra skattepengar används.

Som politiker kommer man lätt undan med beslut som kan anses obefogade bara genom att låta kostnader var separerade, men om varje område hade sammanställts då hade totalkostnader varit betydligt mer märkbar och därmed kanske ifrågasatts lite oftare.

Exempelvis kan vi börja på kommunplan, hur mycket arbete sköts genom konsult tjänster när man egentligen skulle kunna bemästra arbetet inom den egna organisationen, anställningar till kommunen måste ske genom framtida behov alternativt efter redan rådande behov.

Vilka kommunala behov för olika tjänster finns inrymt i framtiden? detta måste sammanställas för att motverka exempelvis lärarbrist, eller brist inom den kommunala vården såsom demens personal med rätt utbildning, kompetensyrken måste prioriteras då kraven från regeringens sida blir större och större.

På Regions/landstingsnivå återkommer alltid antibiotika användandet, sättet att söka vård, och om den gällande triageringen fungerar, får alla individer samma behandling oavsett var i regionen/landstinget man bor. Många relevanta frågor som kan möjlig göra omprioriteringar inom andra områden, men det är först när man sammanställer totalsumman som man ser hur stora problem faktiskt är.

Till sist kommer vi till den stora kassakon och det är riksdagen, undertecknads tankar runt dennes kostnader är att man skurit upp huvudpulsådern och låter blodet spruta helt vilt och obehärskat, helt utan tankar på att stoppa blodflödet, så länge man tillsätter nytt blod på plus sidan förblöder inte patienten, sen struntar man i hur mycket man plockar ut ur blodbanken.

Sveriges riksdag har inte outtömliga källor eller skattkammare att plocka ur, förr eller senare måste kalaset betalas, och det kommer att ske på mångas bekostnad, skall vi fortsätta stjäla från pensionärerna, eller skall vi bli vänsterorienterade och höja skatten bara för att vi kan, eller skall vi börja ta ansvar för idiotiska beslut tagna av ett fåtal och som egentligen hatas av ett flertal.

Nu skall vi inte springa som katten runt het gröt utan framlägga att undertecknad talar om den enorma flyktinghanteringen som (tack gode gud) har lite kommit av sig.

Migrationsverket fick skriva ner sin prognos med 83 miljarder, ja smaka på den du

83 000 000 000 kr, så många nollor har man sällan sett om man inte talar om vår svenska riksdag.

Med sådana enorma siffror börjar man undra vad den totala siffran faktiskt är, och märk bara att dessa siffror bara handlar om migrationsverket och endast för innevarande år.

Vad som inte syns är alla kringkostnader som hela tiden skjuter i höjden, förlåt språket men det känns som ett piss i Atlanten, helt enkelt inte ens märkbart. Sveriges riksdag silar mygg men sväljer elefanter., omvandla dessa enorma siffror till andra områden, den eftersatta skolan och de låga betygsutfallen, vården till våra äldre som byggt upp vårt underbara land med det sociala skyddsnätet de trodde skulle finnas på ålderns höst.

Med så mycket pengar hade vi kunnat utföra inte bara underverk utan snarare mirakel för hela svenska befolkningen, men icke så nicke, nu går pengarna helt oavkortat till individer som faktiskt inte tillfört en enda skattekrona, och antagligen inte kommer att göra under mycken lång framtid, om det ens kommer att ske.

Visst skall vi hjälpa, men det får aldrig ske genom att stjälpa, Sverige skall inte vara någon Robin Hood gentemot skattekollektiven utan en rättvis förmyndare av den sociala välfärden som är avsedd till de som betalt för densamma.

Nä börja redovisa kostnaderna utefter sina verkliga användningsområden, invandring för sig, skolan för sig, pensionsåtagandet för sig och alla andra områden var för sig, gör det rätt och på lätt svenska så får vi verkligen se om ni sitter kvar vid.

Sluta ha isär de så viktiga siffror som påtalar vad era politiska utsvävningar innebär i svenska kronor, det ger åtminstone gemene man en möjlighet att kunna utvärdera om ni är så jäkla duktiga som ni tror.

Varje individ får en möjlighet att kanske rent av hata er och då ni för dem bakom ljuset, men undertecknad vet att ni aldrig kommer att våga detta för då lär ni aldrig bli återvalda.

Allan Jönsson
Ordf. för Framstegspartiet Sverige
ett parti som inte hycklar.

Print Friendly, PDF & Email
Publicerad i Politik, Veckobrev